5 februari 1931 New York — 29 augusti 2018 Stockholm
Olle utbildades på Högre Konstindustriella Skolan Fackavdelningen för reklam och bokhantverk (nuvarande Konstfackskolan) 1950–1954.
Han var anställd på Vilhelm Anderssons Annonsbyrå 1954–1955, DN:s tecknarstuga 1956–57 och Annonsbyrån Svea 1957–1965 fr.o.m. 1960 som AD. Under åren 1965–68 arbetade Olle som free lancer med uppdragsgivare som Åhlén & Åkerlunds förlag, Annonsbyrån Svea och Vidar Forsberg, Grafisk Studio.
Under mer än 20 år var han också ledare för Sveriges Reklamförbunds årliga grundkurs i Teknisk Produktion.
Olle hade som tecknare ett brett register. Han gjorde annonser för KF, julkort, bokomslag till såväl deckare som mer högtstående litterära alster, veckotidningsillustrationer och läromedel. I allt han företog sig var han omutligt noggrann och lämnade aldrig något halvdant ifrån sig.
1968 blev Olle anmodad att söka tjänst som lärare på Konstfack vid linjen Grafisk formgivning och illustration. Först som timlärare senare som lektor och huvudlärare. Här blev han kvar t.o.m. höstterminen 1991 då en blodpropp i hjärnan satte punkt för yrkeslivet.
Tack vare en stark vilja och många goda krafter kunde Olle leva ett förhållandevis gott liv även under de följande åren.
Så länge det var möjligt ville han ta vara på livets goda, resor, utflykter, god mat och trevlig samvaro. Till slut räckte det dock inte med den goda viljan och en slutlig punkt sattes en tidig morgon i augusti.
Olle efterlämnar hustrun och livskamraten sedan 60 år tillbaka Anna, barnen Stina, Åsa och Janne samt de sex barnbarnen Karl, Olga, Johannes, David, Teo och Vide. Han var djupt älskad och är mycket saknad.
Anna
Olle var en mycket god vän. Det smärtar mig att han inte längre finns bland oss.
Första gången vi sågs var en vinterdag 1937 i Pontonjärparken på Kungsholmen, jag var där med min mor för att bygga en snögubbe. Strax intill den plats där jag försökte stapla 3 snöklot på varandra höll en pojke i min ålder på att skulptera en figur av snö, Jag tittade förvånad på honom och hans verk, sprang till min mor och ropade ”titta vad den där pojken gör!”. Vi gick fram till pojken och min mor frågade vad han hette och hur gammal han var. Jag heter Olof och är 6 år svarade han. Det blev inte så mycket mer av detta första möte med Olle. Men jag funderade länge på hur denna pojke, som var lika gammal som jag, kunde forma en så fin figur av snö.
Så hände det fantastiska att 1945 på hösten, när jag började Tekniska mellanskolan, blev Olle en av mina klasskamrater.
Nu började vänskapen med Olle att gro. Jag nämnde för Olle var jag bodde och att jag hade en skrubb nere i husets källare. Där hade jag suttit om kvällarna och byggt modellflygplan i några år. Men nu hade kvarterets ungdomar allt oftare kommit ner till min skrubb för att göra ingenting, Det var tydligt att de tyckte att det var trevligare att träffas i skrubben än att stå ute på en trottoar i ur och skur och diskutera hur de skulle rädda världen. Olle blev intresserad och tog det djärva beslutet att göra ett besök i Skrubben och träffa kvarterets ungdomsgäng. Det gick vägen! Olle blev snart en i kvartersgänget. Ingen brydde sig om att Olle bodde i Traneberg och inte i kvarteret Göken på Kungsholmen. Det säger mycket om Olle att han lyckades med det.
Olle besökte allt oftare Skrubben och började antyda att något borde göras åt Skrubbens trista brädväggar. Han skaffade tapetklister och började täcka väggarna med vitt omslagspapper som han senare dekorerade med akvarellmålningar. Alla i skrubbengänget blev imponerade. Men det var bara början på Skrubbens förvandling. Ett kärngäng bestående av Olle, Göran Sjöling, Gunvor Kuhla och undertecknad började planera för att bilda en skivklubb. Olle fick äran att inköpa den första stenkakan. Skivsamlingen kom slutligen att omfatta 76 skivor. Även den sista skivan till klubben fick Olle äran att inköpa. Det var i april 1951. Inte långt efteråt avvecklades Skrubben. Den varade i drygt sex år. Anledningen var bland annat att Olle och jag skulle göra militärtjänst. Under skrubbentiden hann Olle och jag dessutom med att bygga en segeljolle. Med den gjorde vi en tur ut i skärgården till Olles farbror på Resarö. Som sjökort använde vi ett utrivet kartblad från dåtidens telefonkatalog.
Så tappade jag kontakten med Olle. Vi pluggade och arbetade på olika håll, jag i många år utomlands. Men så en dag år 2000, nästan femtio år efter det att Skrubben lagts ner, ringde telefonen hemma hos mig. ”Tjenare det är Olle”, var det någon som meddelade i luren. Så var kontakten återupprättad med ungdomsvännen Olle. Han överraskade även Göran Sjöling med ett liknade samtal. Olle ville att vi skulle träffas hemma hos honom vid Yttersta Tvärgränd på Södermalm. Det blev ett glatt återseende och det blev början på nya projekt. Först hjälpte Göran och jag Olle med de ramar som Olle skulle ha till en utställning på Konstfack över Olles sju årtionden som ”bildmakare”. Nu hade vi också fått kontakt med Gunvor som visade sig bo i Linköping sedan många år.
2002 fick Olle, Göran, Gunvor och jag en idé att ta fram ett litet häfte i vilken historien om Skrubben skulle berättas. Att det skulle betyda fyra års arbete och att det också skulle innebära att Olle fick göra över 100 resor tur och retur mellan Södra station och Huddinge trodde väl ingen. Häftet är på 108 sidor och innehåller förutom text och foton en mängd illustrationer utförda av Olle.
När denna kraftansträngning väl var slutförd 2006 började jag hjälpa Olle med att renovera en jordglob och en skeppsmodell som hans pappa gjort. Detta innebar ytterligare resor för Olle till mig i Huddinge. Men det var värdefullt att vi fick träffas och samtala om mycket annat än Skrubben.
Olle och jag arbetade så bra ihop i alla de hundratals projekt vi utförde tillsammans. Vi kompletterade varandra genom våra olika kunskaper. Och jag kan aldrig minnas att vi blev irriterade eller arga på varandra.
Det har varit en ynnest att ha fått träffa Olle under olika faser i livet och att vi har fått göra så mycket tillsammans.
Olle ska leva i mitt minne så länge jag har något minne kvar.
